Förra året gick Bodil Malmsten bort, efter en tids sjukdom. Efter sig lämnade hon ett författarskap som berört många. Hennes läsare förknippar henne med Finistère - där hon bodde, Vällingby - platsen hon växte upp på, Jämtland - där hon ett tag bodde. Hon var en författare med en stark personlig röst. Någon som stod på den lilla människans sida mot makten, myndigheterna. Hon sprängde gränser mellan prosa, poesi, loggboksskriverier. Hon twittrade och blev omtyckt, till och med folkkär. Hon behövdes i en samtid där människans värde reducerats till konsumentens. Hon såg i människan mer än en handelsvara, en statistisk siffra.
Så här stod det om henne i Expressen dagen efter hennes bortgång: "I centrum för Malmstens författarskap stod alltid den lilla människan. Hon som försökte navigera sig i en värld av byråkrati, politiska beslut och valfrihet hon aldrig bett om. Där stod hon med sitt bultande hjärta som längtade efter frihet, men fastnade i vårdköer, telefonsvarsmeddelanden och extrapriserbjudanden. Här fanns så mycket ömhet för alla personer som hon skildrade, mänskligheten rann över mellan raderna i ett samhälle som ger så lite utrymme åt att vara just mänsklig. Det var den lilla människan som åt antidepressiva för att orka leva i den här världen. Malmsten fnös åt dem som kallade dem för lyckopiller, lycklig blev man då rakt inte, i bästa fall funktionsduglig. Och livet var för kort för att gå runt och må dåligt. Sådan var hon, både i sin litteratur och i alla de intervjuer som gjordes med henne. Rak, krass men också öm."
Toleransprojektet vill på samma sätt som Bodil Malmsten lyfta och se den lilla människan. Vi är inte bara en folkmassa. Varenda svensk, nyinflyttad, som generationssvensken, är individer, som ska samsas på den yta som utgör Sverige. Tillsammans kan vi skapa ett hemskt, hårt samhälle, eller ett tolerant, mjukt samhälle som inbegriper alla som bor här. På siten - toleransprojektet.se - kan du läsa mer om vad projektet syftar till och vad man vill nå med det.