Tänk så många gånger man har åkt med barnen på deras skolresa. Som klassföreståndare i många, många år, har jag åkt på flertalet resor med mina elever. Det har bakats, sålts, samlats och sparats. För att få åka på den där fantastiska resan till London, Paris, Stockholm, Idre, Norge eller till Finland. Eleverna har samlats i bussar, på tåg, i båtar och bilar för att åka på sitt livs första klassresa. Jag som lärare har ju sett en hel del gruppdynamik äga rum just under dessa resor. Vissa har blivit vänner på dessa resor, som annars kanske inte hade sett åt varandra. Andra har blivit ovänner, vissa har blivit kära och andra har gjort slut. Och i varje grupp är det alltid någon som gör något hyss, som försöker röka, eller ta med sig sprit. Nu har jag ju varit klassföreståndare för högstadieelever, därav både tobaken och spriten. Och nästan med 99 procents säkerhet vet jag vem i klassen som kommer att försöka ta med sig cigaretter och sprit. Jag vet det, min lärarvana trogen.
Jag kan inte nog betona vikten av att eleverna får göra denna resa. För vissa av dem kan det vara den enda resa de någonsin får göra under sin barn- och ungdom. Därför tycker jag det är förfärligt när man läser om den alltmer utbredda barnfattigdomen, och att skolorna inte tar något ansvar för att eleverna ska få komma ut på en skolresa. Det har ju enbart blivit på föräldrarnas lott att ansvara för att barnen får göra en sådan resa. Vad jag har förstått finns det företag som hjälper barn samla in pengar till en egen klassresa. Och det är ju bra, men som gammal lärare anser ju jag att det är och skall vara skolans ansvar att barnen får komma ut på en egen resa. Det är synd, som jag ser det nu, att det bara är föräldrarnas och barnens eget ansvar för dessa resor. För även en resa som barnen tycker är rolig, kan vara en undervisande resa, och något som barnen kommer att minnas hela sitt liv. Så snälla, alla som bestämmer hur barnen ska ha det, se till så att det blir skolans ansvar att alla får komma iväg på en egen resa. Tack för mig!